Ah, sa ar man sa har igen… De forsta dagarna har gatt fort: forst kom inga vaskor, sedan sprang vi pa stan, at, gick pa practica och milonga, sov till sent (!) och traffade Andrea for fika, stressade vidare till Naveira-klass och kom hem dodstrotta och somnade och missade onsdagsmilongan… I stallet vaknade vi idag tidigt och var oforskamt pigga. Morgonen inleddes med mag- och armovningar pa vardagsrumsgolvet!

Nu regnar det hemskt, jag sitter pa internetcafe, Samira ar pa teknikklass med Lubiz och sedan blir det val skoletande igen.

Fortsattning foljer.

Oh my goodness. Out of pure boredom I vanity googled for myself this afternoon. And found a first mention of myself on the ‘net! Nothing fancy, not even written by me, just a plain e-mail with my address in it! The mail is from July of 1995, and the address (japrk@trubaduren.hum.gu.se) had been in use since 1992 — in those days I used mail on an old DEC box with Ultrix…

Mind you, this was before mass posting went to hell. The post’s starters even quote their own e-mail addresses to be able to receive feedback. Those were the days!

Read the e-mail provided by a Turkish list server here.

Lätt halvsjuk de två sista dagarna i BA hann jag knappt med allt jag borde. Men bara knappt — jag tror jag hann med allt. Skorna hämtades, glasögonen likaså. Plastlyktorna till Dans bilar fick jag tag i med ungefär en och en halv timma tillgodo.

På Ezeiza rådde som vanligt avslappnat kaos. Nya procedurer för passkontrollen hade införts (av argentinska specialisttekniker minsann!) vilket medförde längre köer utspridda över större yta. Hihi. Planet till Sao Paulo kunde inte lyfta på grund av något maskinfel och det tog närmare två timmar innan vi äntligen släpptes iväg. I Sao Paolo var det naturligtvis stressigt att hinna med planet till Frankfurt, men eftersom sannolikt nästan alla andra anslutande flyg var sena så tog det evigheter innan planet kom iväg. Natten på planet var hemsk; förkylningen tog ny fart och hostan höll mig vaken. Ont i kroppen gjorde det inte bekvämare direkt, så när vi äntligen var i Frankfurt var jag överlycklig. Några timmars väntetid fyllde jag med månadens dyraste måltid… Wienerschnitzel med potatis, lingonsylt och en massa sallad. Gott men definitivt inte argentinska priser!

I Frankfurt gjorde jag en långt besök på herrummet och kände mig mycket fräschare. Kanske därför kunde jag på planet till Göteborg lyckas somna skönt. Väl framme i Sverige fick jag till slut erfara det jag sluppit hittills: bagaget hade kommit bort. Jaha — lite snopet med tanke på att jag sett fram emot att få titta på de nya skorna, lyssna på de nya skivorna och ge bort en present till Eva. Alltihop fanns i mina två väskor, som sammanlagt säkert vägde 30 kilo, men de var snälla på Ezeiza och jag slapp betala. All snö hemma kändes helt overkligt.

På grund av ett plötsligt problem med “comment spam” har jag tillfälligt stängt av möjligheten att kommentera mina skriverier.

Entonces. Two more full days to go and so much to fix. Present disc count is around 40, and this time not all of them are tango cd’s. The four pairs of shoes I ordered for myself were not exactly ready today — one pair was still “missing” and the other three had the same flaw: too narrow at the toe. They’re now back at the shoemaker’s to be subdued.

Because of the cold I’ve managed to catch there is not going to be any yoga today, only the private class with Mariel. I try to drink a lot and avoid too sudden changes in temperature (and you know that’s difficult here). Tomorrow I have private class with Gonzalo, and I really need to be sharp to be able to get the most out of the classes. I don’t know if I’m even going to go to more milongas — maybe Tuesday — as I am so tired at the moment.

Today I ordered a new pair of sun glasses (with correction) to replace the ones that were “broken” under a car yesterday. (In fact I didn’t have any but maybe it helped to convince the optician that they needed to be done quickly…) They’re not going to be the prettiest ones, but I like them and they’ll be the first ones I ever have with correction. Cool guy, che?

So, by popular demand I will now post a collection of the photos from my Mendoza trip in early February, 2005. The collections features photos from Mendoza city, from a milonga, but mostly from the mountain tour. I recommend anyone going to Mendoza to take a one day tour to the “Alta Montañas” because it’s a fantastic ride. Be sure to bring a sweater as it is quite cold and windy at 4200 meters (as you will see from the videos). Also, do bring some water to drink. And do not miss the hot chocolate in the little shop at the “Cristo Redentor” monument.

Video #1 from the mountains (QuickTime).
Video #2 from the mountains (QuickTime).

Photos: Continue to read the rest… »

Trött men mycket nöjd kom jag idag “hem” till Buenos Aires igen. Visserligen var bussresan denna gång värre att uthärda eftersom jag inte var riktigt på sovhumör och sätet inte var så skönt. (Summa: res inte med TAC, prova till exempel Andesmar i stället.) Hur som helst var bussen lite renare och nyare även om dasset stank piss — förstås.

Den sista dagen i Mendoza gick till lite stadsvandring och en bussresa till Maipú strax utanför Mendoza. Där ligger ett flertal bodegas (vintillverkare) och vi besökte en av dem, Lopez. Lopez tillverkar bland annat “Vasco Viejo” som jag vet ett par göteborgske herrar gärna dricker till en fin bit bife de chorizo på Pippo. Kul att se framställningsprocessen även om guiden talade så fort att till och med G hade svårt att hänga med… Efteråt bjöds på provsmakning och jag var inte särskilt övertygad om det fantastiska med det som bjöds. I stället tipsar jag om Etcharts vita vin på torrontés-druvan. Utmärkt!

Update kl. 00.11:Glömde berätta att en “bife de lomo” och en “bife de chorizo” inte är samma sak i Mendoza som i Buenos Aires. Det första som fick oss att inse att allt inte var som det brukar, var att priset var det omvända. Chorizo-biffen var dyrare än lomo-biffen. Och mycket riktigt: en bife de chorizo i Mendoza är något av ett mellanting mellan lomo och chorizo här i BA, och underbart god. En lomo är i sin tur vad som här kallas för “lomito”, alltså en tunn (!) bit nötkött — inte alls särskilt intressant.

Väl hemma på morgonen kunde jag stolt stiga in i mitt nya rum på Luna Llena. Äntligen ett stort rum! Helt eget badrum och två sängar kan jag nu njuta av ända tills jag reser hem. Och det sker på onsdag om någon trodde något annat (det gjorde nämligen jag). Plötsligt missar jag en privatlektion med Dana och en hel dag här, och måste dessutom göra mig krånglig och be att få betala en dag mindre hyra… Nåja. Jag är i alla fall hemma i Göteborg igen på torsdag den 17 februari kl. 18.20 med flyget från Frankfurt.

Trots tröttheten summeras dagen så här: två klasser på DNI, lunch på stan med L, halvsova två timmar, internetta, köpa skivor på Zival’s och promenera i stan. Nu hem, vila, duscha, klä om och sedan på fest. Bäst att ta vara på den plötsligt kortare tiden!

Update kl 00.11: Väl hemkommen ganska sent, hinner alla i huset dra iväg innan jag inser att jag bara har 100-pesosedlar kvar. De är normalt nästan omöjliga att växla, så därför var jag tvungen att till slut ringa efter taxi och tala om att jag ville betala med $100. Taxin tog en halvtimma, och när jag kom fram till L hade hon redan stuckit till festen. Mer taxi…

Resan till Anderna idag var fantastisk. Fantastisk. Efter flera timmars skrämmande bussresa i vansinnesfart på smala bergsvägar (nåja, det föreställde visst en stor väg) var vi uppe på 4200 meters höjd. Luften var så tunn att det märktes när jag sprang lite lätt uppför en bergssluttning för att filma. Snötäckta berg runt omkring, svindlande vacker utsikt, men rätt kallt och blåsigt. De hade riktigt god varm choklad också, gjord på fetmjölk och riktigt choklad. Namnamnam!

I teorin (eller är det praktiken?) har jag nu också varit i Chile, fast utan gränsformaliteter. Uppe vid “El Cristo Redentor” går gränsen mellan Argentina och Chile, så det var bara att traska in och ut igen. Men kameran full med bilder och film är vi nu tillbaka i Mendoza och letar nytt boende till i morgon.

Inte tolv timmar, utan fjorton, tog bussresan till Mendoza. Klockan 18 avgick den hemska bussen från Buenos Aires. Jag avråder bestämt alla från att resa med TAC. Visserligen hette det att vi reste med “coche cama”, alltså näst bästa resklassen, med stolar som gick att fälla nästan helt till liggande läge, med benstöd. Men jag vågar inte ens gissa hur gammal bussen var… Smutsiga, slitna säten, ingrodd smuts i fönstrena och så stark mögellukt att jag höll på att storkna. Maten som serverades lämnade en hel del att önska så jag och Georg var båda glada åt min extra burk mat (risotto och sallad från dagen innan).

Det visades två filmer på TV i bussen; båda var amerikanska med undertexter så det var möjligt att hänga med. Visserligen hörde man inte ljudet men hellre det än för starkt som jag hört att det kan vara. (Andra filmen var en urgammal polisfilm med Jay Leno i huvudrollen. Urkomiskt.) Jag kunde sova merparten av resan, så nu på morgonen är jag ganska pigg och lättad över att vara framme. Under natten verkade de vända på luftkonditioneringen och det blev så otroligt fuktigt inne i bussen att fukt rann längs fönsterrutorna. Fräscht?

Väl framme i Mendoza har vi nu funnit ett litet, mycket enkelt men rent hotell relativt centralt. Hittills gillar jag staden, låga hus och lugnare trafik. Konstigt nog verkar det mer “internationellt” här. Fler skyltar på engelska än jag sett i Buenos Aires.

Aah. Äntligen kommer jag iväg från stan! Tillsammans med Georg (från Berlin) reser jag i morgon med buss till Mendoza, lite norr och mycket väster om Buenos Aires. Egentligen ligger Mendoza ganska nära Santiago (Chile) — ena problemet är bergen emellan. Bussresan tar enkel väg mer än 12 timmar, så vi bestämde oss för att betala några pesos extra för att få resa med buss med nästan helt fällbara säten samt middag och frukost. Vi reser i huvudsak på natten och lär därför inte få se så mycket av vägen dit, men men… I Mendoza planerar jag ta en dagsutflykt upp i bergen, mot passet till Chile, och hoppas på fin natur och utsikt.

På lördag är jag tillbaka igen och har då fem dagar på mig att klämma in allt jag vill hinna med att göra här i Buenos Aires. Hittills saknas en del skivinköp, museibesök, skor och lite annat. Förutom yogaklasser, tangoklasser och milongas förstås.

Gårdagens (usla) konsert med Diana Krall på Luna Park i Buenos Aires kan i korthet sammanfattas på följande sätt:

• Kort. Konserten startade långt efter nio och var slut redan 22.20.
• Krall själv var ointresserad av både publik och konsert.
• Krall muttrar irriterat och svär i micken mitt i konserten.
• Lokalen för stor, publiken för rik och för stor.
• Biljetten för dyr. (Det kostar mindre att åka till Mendoza och tillbaka med lyxbuss, och den resan tar totalt mer än 24 timmar.)